Bästa födelsedagspresenten.

Jag tänker tillbaka två år och ser en färglös och väldigt trött trettioåring. Dagen då jag fyllde 30 för två år sedan var allt annat än festlig och full av överraskningar. Vi, jag och min numera man, blev serverade till dukat bord av en rar svärmor som lagat middag. Till bordet bjöds även fina syster och min far. Det var trevligt. Men bara det. Trevligt. Inte festligt och fyllt att barnskratt eller barnskrik. Bara just - trevligt. Jag minns att jag inte alls ville fira dagen till ära och ville helst att dagen då jag fyllde år skulle försvinna. Middagen slutade i att planera för Lykkes planerade urnsättning och minnesdag den 22 maj. Det blev det året en dyster födelsedag.

Den 3 maj året därpå låg jag på BB i Lund. Nike hade fötts dagen innan. 2 maj. Jag var omtumlad efter en natt och dagen innan efter en operation med urakut snitt och manglad med morfin och annat smärtstillande. Ändå hade jag energi och var full av berusning. Samtidigt var jag ett nervvrak, fullproppad med nykläckta hormoner som gjorde mig både ångestfylld och överlycklig på samma gång. Nu var allt på riktigt. Nike var på riktigt. Hon var vår just nyfödda lilla flicka. Så liten och så fin. Jag hade fått världens bästa födelsedagspresent. Alla gånger. Nike, vår seger. Segerns gudinna. Vi vann och vi var i mål. Äntligen skulle livet få en fortsättning. Äntligen skulle vi åka hem med ett levande barn. Den bästa presenten någonsin.

Nu idag, två år senare, så sitter jag här i vårt hus i Skåne. Med 300 meter till havet. Jag har ett jobb. Jag har blivit min mans hustru. Jag har en flicka som igår fyllde ett år, som just nu ligger och sover i sin säng i rummet bredvid. Jag har fått tillbaka mitt liv, min energi för att fortsätta. Jag vågar idag tro på framtiden igen. Det är detta årets bästa födelsedagspresent. En ny uppbyggd styrka, min present till mig själv.