På riktigt.

Nu är vi installerade i vårt nya hem. Det känns härligt. Skön varm känsla i magen. Vi trivs trots det berg av flyttkartonger som vi radat upp längs väggarna. Nikes rum står orört. Vi har ännu inga möbler som rummet ska fyllas med. Det känns konstigt och overkligt. Overkligt att vi äntligen fick vårt hus och att vi faktiskt fick flytta in med en extra familjemedlem. En flicka som en dag ska få sitt eget rum. Det är nästan för stort för att förstå. Jag lever i en slags paranoid värld där jag inte riktigt verkar fatta att vi faktiskt är tre som bor här. Jag kan ibland till och med få känslan att Nike inte är min dotter. Jag fick ju en dotter som lämnade mig och efter det så är det som jag inte riktigt kan ta till mig att jag faktiskt är mamma. Nu, på riktigt.

Nike har varit sjuk igen. Förkylningen ligger där som en tickande bomb som när som helst detonerar upp. Kommer och går. Hög feber och en mamma som blir orolig. Jag förstod tydligen inte tidigare att barn blir sjuka. Det är lättare att acceptera att andras blir det men inte sina egna. Mitt hjärta värker när hon är ledsen. Det sköra hjärtat orkar inte ta hand om sjukdomar också. Det räcker med den tunga sorg och saknad det redan bär på.

Det slår mig om morgnarna, det slår mig om kvällarna. Det slår mig egentligen när som helst på dagen. Tanken om att det kunde varit Lykke som hade bott med oss i huset. Det hade kunnat vara hennes rum som vi inväntat att måla i hennes älsklingsfärg och byggt fina dockhus till. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag känner den tomma önskningen flyga bort mellan mina ögonfransar. Tänk vad lyckliga vi hade varit utan all denna sorg.

Får man säga så? Att jag inte är lycklig. Jag borde ju egentligen vara det. Jag sover om nätterna bredvid mina två livlinor och jag får skratta om dagarna. Men det känns inte tillräckligt.

Det var längesedan jag kunde gråta som jag gör nu. Jag har inte haft tid. Nu har jag det. Tid. Tid för att gråta.