I mitt ekorrhjul.

Det finns så många OM BARA och OM INTE.

Jag funderar fortfarande i samma cirkel. Ett varv för att sedan vända igen och tänka samma väg tillbaka. Tanken leder ingenstans. Det blir bara tomma hypoteser som inte får ett svar. Jag blundar och vill hitta en öppning, ett svar på det blinda, det tomma. På alla "om bara" och "om inte." Sanningen är i detta fall stygg. Olyckor och orättvisan är också stygg. Det kryper inte fram något heligt eller gott ur den här sorgen. Jag hatar det.

Ordet OM är starkt. Jag hatar det ordet. Det är nämligen just det som alla mina mardrömmar och tomma frågor börjar på. I många av de stim av tankar i min hjärnsubstans simmar även ordet VARFÖR. Jag läser innantill beslut från Socialstyrelsen och PSR:s motivering och kan fortfarande inte förstå hur allt ens kunnat inträffa. Ledordet är brister och slarv under pågående handlingsplan. Ett barn dog. På grund av slarv. Mitt barn. Det var mitt barn som dog. Det räcker inte med att säga att det bara blev så. Kanske inte konstigt att jag vill reda ut min cirkel där OM och VARFÖR överlappar varandra.

På riktigt.

Nu är vi installerade i vårt nya hem. Det känns härligt. Skön varm känsla i magen. Vi trivs trots det berg av flyttkartonger som vi radat upp längs väggarna. Nikes rum står orört. Vi har ännu inga möbler som rummet ska fyllas med. Det känns konstigt och overkligt. Overkligt att vi äntligen fick vårt hus och att vi faktiskt fick flytta in med en extra familjemedlem. En flicka som en dag ska få sitt eget rum. Det är nästan för stort för att förstå. Jag lever i en slags paranoid värld där jag inte riktigt verkar fatta att vi faktiskt är tre som bor här. Jag kan ibland till och med få känslan att Nike inte är min dotter. Jag fick ju en dotter som lämnade mig och efter det så är det som jag inte riktigt kan ta till mig att jag faktiskt är mamma. Nu, på riktigt.

Nike har varit sjuk igen. Förkylningen ligger där som en tickande bomb som när som helst detonerar upp. Kommer och går. Hög feber och en mamma som blir orolig. Jag förstod tydligen inte tidigare att barn blir sjuka. Det är lättare att acceptera att andras blir det men inte sina egna. Mitt hjärta värker när hon är ledsen. Det sköra hjärtat orkar inte ta hand om sjukdomar också. Det räcker med den tunga sorg och saknad det redan bär på.

Det slår mig om morgnarna, det slår mig om kvällarna. Det slår mig egentligen när som helst på dagen. Tanken om att det kunde varit Lykke som hade bott med oss i huset. Det hade kunnat vara hennes rum som vi inväntat att måla i hennes älsklingsfärg och byggt fina dockhus till. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag känner den tomma önskningen flyga bort mellan mina ögonfransar. Tänk vad lyckliga vi hade varit utan all denna sorg.

Får man säga så? Att jag inte är lycklig. Jag borde ju egentligen vara det. Jag sover om nätterna bredvid mina två livlinor och jag får skratta om dagarna. Men det känns inte tillräckligt.

Det var längesedan jag kunde gråta som jag gör nu. Jag har inte haft tid. Nu har jag det. Tid. Tid för att gråta.

Nattsudd.

Jag hade sett fram emot att åka till Göteborg. Träffa vännerna som också fått små pojkar och flickor och självklart finaste syster med familj. Oscar och Melker. Mina busar.

Tre nätter utan pappa. Det måste gå.

Någonting känns oroligt under onsdagen. Nike gnäller och kniper med magen. Vill inte äta, vill vara i famnen, vill inte vara i famnen, sover men vaknar lätt. Jag väcks jämte en febrig dotter. Hög feber. Den har slagit till igen. Denna gången var jag inte lika orolig men att vakna av att sitt barn är ledset och inte kan tröstas är ingen spännande match. Jag orkar egentligen inte att gråta men tårarna kommer hejdlöst. Inte nu igen. Jag vill inte åka till akuten och sjukhus för att kolla henne. Men jag måste ju. Tänk om det är något allvarligt.

In till barnakuten. Det kryper i kroppen att åka dit. Jag hatar det. Sjukhus tar liv. Jag litar inte på någon där. Ändå säger mitt förnuft att vi måste åka. Jag är ju så vansinnigt rädd för att mista henne så jag plågar mig mot min vilja att faktiskt besöka en läkare. Två timmar senare får vi åka hem. Eller rättare sagt hem till min syster.

Två läkarstudenter var frågvisa men noggranna. Läkaren som högsta tuppen var nonchalant utan handslag men var kort och uppriktig. Kanske lika bra det. Att få det överstökat. Nike var febrig men ingen bakteriell åkomma kunde konstateras. Hon är förkyld rakt igenom men frisk i öron och svalg. Kanske är det en vanlig virusinfektion. Det är förkylningstider och det är väl bara att inse att ens barn blir sjuka. Jag inser det nu. Och det behöver inte vara någon fara. Det är bara mitt psyke som spelar mig galen av tankar att vara nära döden så fort man får feber.

Febern fortsatte och vi behandlade med alvedon. Tempen sjönk en aning och hon upplevdes piggare men febern fortsatte. I tre dygn utan egentligen några andra symtom.

Idag är hon feberfri men fortfarande förkyld. Nätterna är jobbiga. Vi sover knappt någonting. Jag somnar dagtid nästan stående. Nike har börjat äta igen och jag känner att vi kanske går åt rätt håll. Det friska.

Nu är vi tillbaka i Malmö igen och vi flyttar in i huset i Rydebäck till helgen. Det kommer bli något nytt. Vi behöver komma till ro. Bland våra egna ting och tankar. Till havet och naturen. Det ska bli skönt att flytta från stan.

Vi har längtat efter pappa. Nu är vi tillsammans igen. Och jag kan äntligen få lite avlastning och en gnutta sömn. Vi behövde komma tillbaka. Det är skönare att vara två om en liten tjej. Det är skönt att dela på ansvaret. Ensam blir det alldeles för tungt.