Förståelse.

Det är i dagarna, 1 år och 8 månader sedan vi förlorade vår älskade Lykke. Det är alldeles nyss men ändå så nära. Det har även gått en tid sedan jag för första gången klev in i rummet där andra föräldrars famnar också var tomma fanns samlade. Samtalsgruppen via Spädbarnsfonden. Däribland de andra ledsna och förtvivlade människorna föddes empati och jag kunde äntligen förstå ordet död. På djupet. Samhörighet.

Jag tänker ofta tillbaka till den tiden och då med värme. Så mycket hjälp och stöd. Så viktigt och betydelsefullt. Mitt behov att gå att prata i samtal med andra människor har stillats. Det behovet finns inte mer. Men jag vet att det finns många där ute som just nu befinner sig i den akuta förtvivlan och bottenlösa sorg som jag egentligen nyss gjorde. De behöver också fälla tårar tillsammans med sina systrar och få hjälp att gå vidare. Att få känna sig förstådd mitt i den stormigaste delen av sorgen. Det hjälper, en liten stund. Det hjälper en i alla fall att förstå att man inte är ensammast på jorden om detta bisarra öde. Det finns fler som förlorat sina älskade efterlängtade små barn.

Min solvända brosch sitter säkert på min jackas axel. Den som står för stöd till forskning om plötslig sspädbarnsdöd och andra oförklarliga frågor om varför små barn dör innan de ens hinner se världens ljus. Min brosch bär jag för att visa min förståelse för andra drabbade och givetvis min egen sorg och orättvisa. Även om anledningen till att vi miste Lykke var under helt andra omständigheter. Men jag bär den och jag bär den med styrka.