Första förkylningen.

Nu är den här. Nikes allra första monsterförkylning. Hög feber, tät näsa och gubbhosta. Nätterna har varit ängsliga och mycket vaket. Jag har knappt sovit en blund på två dagar. Det är nästintill oundvikligt att skydda sina små liv ifrån faror och sjukdomar. De uppkommer ändå. Man kan ju inte isolera sig helt från omvärlden.

Vi åkte in till barnakuten i lördagskväll då vi ombads att komma in om Nikes feber kommit tillbaka. Hennes vita blodkroppar har stabiliserat sig och hennes immunförsvar tyder på att det reagerar på hennes förkylning. Ändå kunde jag inte slappna av för ens vi hade fått ett läkarutlåtande. Vi åkte hem helt utan behandling och jag fick nöja mig med svaret att återkomma om febern steg ytterligare.

Jag har i två dygn lusläst allt jag kommit över om feber. Febern i sig är ju bara en indikation på att kroppen måste försvara sig. Feber är ett gott tecken på sjukdom helt enkelt. Jag hade fått för mig att feber var något allvarligt och nu var döden nära. Hemska tankar. Plågsam hysteri.

Nikes allmäntillstånd är idag bättre. Hon visar gnista och kärlek. Hon orkar hänga med i fina melodier och nyfiket kramar hon om nallen hon har liggandes jämte i sängen. Kanske ska jag slappna av lite och istället inse att hennes första förkylning är på väg att försvinna.

Äntligen har hon hittat lyckan och tryggheten i napp. Som vi har tränat men hon har inte fattat hur hon ska använda den. Nu har det lossnat. Det har underlättat den här förkylningen betydligt. Kanske blir vi inte av den nu när vi lyckats introducerat den. Nåväl... bara hon är nöjd så är jag likaså.