Ett samtal.

Vi är just hemkomna från vår resa. Den som tidigt i våras var så efterlängtad. Vår resa till Barcelona.

Värmen gned fram svetten och det fanns få skuggplatser. Det var en obehaglig tryckande statsluft med oljud från all tung tät trafik och människor som skulle fram. Storstad i all ära men det kändes tungt att bära med oss Nike i detta nya högljudda land. Det måste vara svårt att sortera alla dessa intryck för en fyra månaders liten varelse som är van vid sin trygga hemmamiljö med sin mamma. Vilket kaos.

Nog är det skönt att lämna och byta miljö stundtals men det är ljuvligt att komma tillbaka. Nästan alltid.

Ett samtal från en Yvonne, barnmorska på Södersjukhuset hade sökt mig när vi var på resande fot. Jag minns henne tydligt. Det var kvinnan som hjälpte oss när allt var försent. Kvinnan som gjorde Lykke i ordning efter beskedet att hon inte längre fysiskt fanns med oss. Hennes ansikte har en skarp och tydlig bild i mitt huvud. Jag minns även desperationen i hennes ögon då hon insåg vad som just inträffat. Den var fokuserad men kall. Inte hjärtlig men hjälpsam. Nu har hon kontaktat mig. Hon är den enda av de i mängden inblandade som gjort ett närmande. Tagit ett kliv fram och är villig att möta min röst. Men vad vill hon mig egentligen?

Ångestladdat ringde jag idag avdelning 63 på Södersjukhuset. Det var just den avdelningen där allt inträffade för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu var jag där åter igen. Ångest. Jag fick beskedet att hon jobbar natt och kunde nås senare i kväll. Ska jag ringa tillbaka?

Idag har jag en glad jollrande Nike i köket. Hon testar sin röst och sjunger för allt vad hon kan till min brokiga sångstämma Imsevimse spindel. Hon fullkomligt älskar den. Det är svårt att hålla borta glädjetårarna.

Glädjen kompenserar de tårar jag fällde på sjukhuset idag. Nikes värden är sämre och vi ska göra ytterligare utredning. Jag fullkomligt hatar att känna mig så här instängd. I den tomma ovisshetens gråa rum som inte ger oss några svar. Jag vill kunna gå därifrån med en frisk flicka och aldrig mer behöva komma tillbaka.