Minnesvärda avtryck.

I ett mörkt och svalt sovrum, med mitt barns varma nakna hud tätt intill fick mig igår att tänka på vad som idag stod på önskelistan. Fina små fot och handavtryck på vita ark med vacker inramning. Vi förväntar oss inte några goda resultat men vi bör göra några försök till att lyckas.

Jag föll tillbaka till historia och var livs levande tillbaka till den ödesdigra natten på sjukhuset. Då när allt förblev verklighet ur en mardröm och framtiden såg nattsvart ut. Då våra tajta sömmar löstes upp på ett ögonblick sekund. Då flykten till att hoppa ut ur fönstret på 4:e våningen låg nära till hands. Jag vet inte hur det är att bli strypt och kvävas till döds, men jag kan tänka mig att det är samma känsla. Jag fick inte luft och ingen ville hjälpa mig att återfå medvetandet. Samtidigt som det inte gick. Ingenting möjliggjorde syretillförsel. Inte ens en kram som många gånger kan vara förlåtande och helande.

Där i all bedrövelse målades Lykkes nätta lilla fotsula samt handflata i röd färg som sedan stämplades in på vitt papper. Fötter som inte ens fått pussas på och händer som inte fått möjligheten att gripa någon annans. Det gör väldigt ont. Det minnet är oerhört plågsamt.

Igår kväll kom tårarna hejdlöst. Det värsta är att hur mycket glädje och lycka än Nike fört med sig så försvinner inte plågorna och det onda från den natten vi födde och förlorade Lykke, och följande tid efter det.

Vi har valt att teckna Nikes avtryck med svart fingerfärg på vita ark. Lykkes i rött. Kanske är rött lite mer levande. Kanske finns det en baktanke med det från personalens sida. De har ju uppenbarligen varit med om nyfödda men döda bebisar tidigare. Nu även med vårt barn, vår lilla fina flicka.

Det framkallar dock ångest och bitterhet gentemot inblandad personal då olyckan hade kunnat undvikas. Varför vi? Varför någon överhuvudtaget? Vem klarar att gå vidare med vissheten att de inte gjorde sitt jobb. De är mänskligt att fela men inte i vården. Inte överhuvudtaget.

Nikes virusinfektion sitter säkerligen kvar. Hennes vita blodkroppar fungerar inte som de ska och vi ska till läkaren igen nästa vecka för att göra nya blodprover. Lilla grynet mitt. Det tar mycket negativ energi att gå och fundera och tänka det värsta. Kanske gör jag det i onödan. Jag är bara så fruktansvärt rädd om henne. Jag kan inte gå miste om henne också. Jag klarar inte det. Jag vet hur det är att förlora det vackraste och käraste man har. Jag förlorade mitt barn. Smärtsam orättvisa.