Ekonomisk ersättning.

Vem är det som ska avgöra och ge det slutgiltiga besked om vad ett människoliv är värt? Det finns i Sverige möjlighet för oss patienter att begära ersättning när skada vid behandling påvisats eller risker till att skadas allvarligt vid behandling. Det är LÖF. Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag.

Där var vi. För drygt ett år sedan fyllde jag i papper från försäkringsbolaget och bifogade min händelseanalys, yttranden från inblandad personal och min egen skrivna upplevda historia.

Vi har väntat. Jag har ringt flertalet gånger men inte fått besked. Semestrar. Höst blir vinter. Vinter blir vår. Våren blev sommaren 2010. Och så kom nu kom vårt efterlängtade besked. Ersättningen för det vi förlorade.

Kan det egentligen finnas någon materiell löjlig sak eller tramsiga pengar som kan ersätta ett förlorat barn. Mitt svar på den frågan är omöjlig. Här finns det inga förlåt. Det räcker liksom inte för ett par hårt psykiskt skadade föräldrar att få en klapp på axeln. Det finns varken resor till utlandet eller vackra ting och presenter som kan ersätta ett människoliv.

Jag undrar vem som bestämmer hur mycket ekonomisk ersättning som ska betalas ut till nyligen utsatta. Hur värderar man det och var går gränserna. Det är helt sjukt. Det är egentligen sjukt att ens behöva fylla i ansökan och hoppas på ersättning. Vad trodde jag? Jag visste ju redan innan jag fick vårt beslut hur jag skulle känna inför det här. Hopplöshet. Var det värt det? Var det värt all den energi det har tagit?

Det var med stor iver samt kallsvettiga fingrar jag sprättade upp kuvertet.

Vi skulle få ersättning. Ersättning för all sveda och värk. Det var tydligt självklart. Skulle jag ta det som en seger?

Det är svårt att inte börja gråta. Jag är så oerhört tacksam att det fanns människor där bakom de stängda kontorsväggarna som faktiskt ansåg oss berättigade till ersättning. Det är nog det som är vår seger. Segern att faktiskt bli sedd och hörd och inte att få någon slags minimalistisk ekonomisk hjälp i detta absurda helvete.

Inga pengar i världen är på något vis jämförbart med vår lilla förstfödda flicka men segern i att ha vunnit denna strid om felbehandling ger mig faktiskt glädjetårar. Det gör samtidigt väldigt ont att inte få ha henne här. Jag hade gärna bytt tillbaka om det visade sig fanns en öppning till himlen. Den ekonomiska ersättning gör i sig ingen skillnad på varken sorgen eller plånboken.