Bryt!

Lustiga känslor och tankar. Livet rullar fortare och fortare. Jag hinner inte med mig själv. Det värker i ryggen och jag känner yrsel. Trampar vidare trots ungar som håller en vaken om nätter och skriker av ilska vid dagislämning. Trampar vidare med långa sena kvällar på jobbet. Känner att jag inte hinner prioritera någon tid för bara mig själv. Jag och nuet. Endast gasar vidare till nästa måsten.
Jag håller på att gå sönder. Tårar kommer när jag minst behöver dem. Jag magrar allt mer och känner mig orolig att alla dessa spår av stress och sorg kommer ikapp mig. Jag är på väg in i en krasch.

En nyfunnen och speciell vänskap.

Vi har fått nya grannar. Några av de bästa någonsin tror jag. De har liksom, i vår familj en liten gosse som är prematurfödd och lika gammal. Det känns unikt.
Vi vistades i samma lokaler,  på neonatalavdelningen på Helsingborgslasarett under nästan sju veckors tid. Vi var inskrivna två månader tidigare och när vi blev hemskickade så föddes deras lille lille pojke. Två barn som av olika anledningar föddes alldeles för tidigt, samma start och med häpnadsväckande mycket tur att klara sig utomordentligt bra och växa till sig som alla andra normalfödda barn. Det är unikt.
Familjen bor mittemot. Vi skymtar varandra varje dag som om de tillhörde vår familj. Häftig känsla.
Vi har redan pratat igenom väldigt mycket om varandras tuffa tider samt lyckliga stunder. Ventilerat både sorg och smärta. Men mittibland detta så brister någon ut i gapskratt och vi svänger snabbt tillbaka till det verkliga livet. I det vi lever nu. I det faktiskt lyckliga och det som pågår just nu. Vardagspusslet som innefattar blöjbyten, trotsighet, middagsplanering och brokiga nätter. Just nu.

Tack för en det var just NI som flyttade in.

Att känna sig halv inuti.

Jag har dagar som jag faller rakt pladask tillbaka till det som vid det största ögonblicket och upplevelsen i mitt liv, gjorde minnet till någonting förfärligt. Just nu är jag där. Kanske vet jag varför. Flera känslor gör mig påmind om det som jag rensar undan lite då och då. Sorgen och den stundtals, nästintill outhärdliga smärtan. Jag blöder tårar och känner mig obeskrivlig. Hittar inget förklarande eller berättande ord som kan spegla allt det där som jag har och känner därinne. Där, innanför den strama frusna huden och bakom de slutna ögonen.

Tankarna går fram och tillbaka. Ett syskon till? För vems skull. För min eller barnens.
Jag vill men vågar inte. Jag är livrädd. Jag orkar nog inte med en sista gång. Det gör ont att säga det. Låt detta bli mitt eget val. Vill inte bli omkullvält av någon som tror bättre än vad jag gör.
Kanske ska man bara vara nöjd nu när allt är lugnt och fint. Två friska barn. De har oss och varandra. Det grämer mig att jag ens har börjat tänka i en nybana. Ett syskon till? Varför. Vill jag utrymma ett tomrum för någon som borde funnits här? Vad vill jag uppnå.
Någonting talar om att jag alltid kommer känna ett tomrum däribland oss. En stol som Du skulle suttit på som för alltid kommer vara ledig. Kanske vill jag dämpa smärtan och saknaden ifrån dig med en till. En önskad, som kompenserar närvaron, Din plats. Jag är vilsen i tanken.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.  

Från en stjärna till en annan stjärna.

Vi har haft födelsedag här i Skåne. En liten tös har blivit stor. Tre år. Lillasyster Nike har fått vara med om sin treårsdag och vi lika så. Det är stort. För oss är egentligen varje dag speciell och samtidigt underbar att få dela med denna fantastiska flicka. Vår dotter. Så unik. Och det bästa av allt är att hon tillhör oss.
Det skulle bli speciellt att fylla år. Något alldeles beundransvärt skulle då inträffa. Ett beslut som vi egentligen bara gick och hoppades på, skulle slå in. Dagen då man fyllde tre så skulle alla de käraste napparna få hämtas av nattens stjärnor och överlämnas till storasyster Lykke. Så magiskt och så självklart.
Kvällen närmade sig och vid läggdags så tog Nike själv fram favoritskålen med alla sina finaste nappar och bar ut i bara pyjamasen, och ställde på bordet ute i trädgården. Hon sa några väl valda ord. Som ett hej då och att hon hoppades att Lykke skulle bli glad för alla hennes käraste nappar. Underbaraste Nike. Inga protester. Bara så enkelt. Så självklart.
Hon hade förberett sig under ett par veckors tid på att när man fyller tre så blir man så stor att det inte längre får finnas någon napp. Då är det bara små bebisar som använder det. Inte stora flickor.
Det är idag, i stundens skrivande, två veckor sedan hon själv på eget bevåg, överlämnade sina små goda nattkompisar och det har gått utan anmärkning hur bra som helst utan dem.

Vilket stort steg för en liten flicka. I rätt riktning.
En cykel var hon värd. En alldeles egen cykel. Det tåras i ögonen när hon tjuter av lycka då hon faktiskt får fart och inte alls förstår hur hon kan bromsa. Vår lilla levande stjärna har gett oss så oändligt mycket lycka så det går inte i ord beskriva. Riktig kärlek. Förälskelse när den är som bäst.

Minuter som blev dagar som blev år.

Fyra minuter.

Fyra timmar.

Fyra dagar.

Fyra veckor

Fyra månader.

Fyra år. Älskade lilla barn. Du var så liten när du föddes. Helt klar och så underbar. Du var så redo. Din plats hos oss, i våra hjärtan, i vår familj är så stor. Du är en viktig och naturlig del trots att du inte fick leva med oss.
Det är fyra år idag, sedan jag födde en liten flicka. En liten Lykke. Jag önskar att detta var en glad och lycklig dag. Men det är det inte. Det river i mig av smärta. Där hennes skratt skulle varit finns bara tystnad.

Ibland undrar mina öron hur det skulle låta. När en fyraåring springer barfota i huset. Retas och busar med lillasyster. Ibland lyssnar öronen efter stegen och skratten, trots att jag vet att jag aldrig kommer få höra. Aldrig någonsin. Ibland undrar min hand hur det skulle kännas att hålla en fyraåring i handen, trots att jag vet att jag aldrig kommer att hitta den. Aldrig någonsin. Ibland undrar min röst hur det skulle kännas att ropa efter henne, så som jag ropar efter lillasyster. Ibland viskar rösten fram hennes namn. Trots att jag vet att jag inte kommer få svar. Aldrig någonsin. Ibland undrar mina ögon hur det skulle kännas att vila blicken på två systrar som leker med varandra. Ibland letar mina ögon trots att jag vet att jag aldrig kommer få se. Aldrig någonsin.
Jag tänker på dig varje dag. Jag tänker på dig med längtan. Sorg. Glädje. Saknad. Kärlek.
Inte hela dagen men varje dag.

Grattis på din fyraårsdag.

Att alltid minnas.

Det närmar sig 4 - årsdagen. Jag upprepar. Fyra år. Det tar aldrig slut. Saknaden och de enorma stora frågetecknen kring hur det är möjligt att minuterna från vårt efterlängtade möte, blev till fyra år. Det är knappt rimligt.
Jag påminns nästan dagligen om din korta existens här hos oss och det vilar fortfarande tankar omkring vårt trauma efter förlossningen. Åren som gått efter vår förlust efter dig har lyckligtvis fyllts med mycket kärlek. Kärleken till två fantastiska små människor.
Din syster och bror. Nike och Levi. Sida vid sida. Hand i hand. De finns här. På riktigt.

Utan dig hade vi inte haft möjligheten att ha dessa underbara barn hos oss. Du gjorde detta fantastiska möjligt utan att ens säga något. Du lämnade oss nakna men öppnade dörren till ny berusande lycka och kärlek till dina efterkommande syskon. Du gav dem chansen att bli till. Utan dig hade vi inte varit där vi är idag. Du lämnade din plats åt den finaste lillasyster och lillebror man kan få. Du sände oss de bästa.  Det är jag dig evigt tacksam för. Tacksam att vi fick uppleva lycka och glädje igen, igenom dem.

Vi pratar mycket om dig. Lykke som bor i himlen. Vi pratar med dig när vi är ute och går. Tittar upp mot stjärnorna och frågar vad du gör.

Jag kommer förgäves undra vem du var. Vem du skulle blivit. Hur du skulle sett ut.

Fyra år. Fyra år av oändlig saknad. Efter dig men älskade flicka.

Uppe i himlen.

Mina ögon vattnar ur sig. Kärleksfulla tårar kommer. Står för lycka, står för sorg. Vi har berättat att Storasyster Lykke och mormor bor upp i himlen. Vi ser det som högst naturligt att berätta om deras själsliga närvaro. Det mest fantastiska och överraskande var när Nike 2 år, igår sa:
 -Momor bor uppe i himlen mamma. Jag når inte uppe till himlen mamma. Jag når inte mormor mamma. (Och så armarna högt upp)
 -Nej tyvärr gör du inte det. Men hon kan se dig ändå Nike.

Smeker er ömt.

Morsdag.
Jag läser och jämför statusuppdateringar. Blommor hit och presenter dit. Så kommersiellt.
För mig är just denna dagen ganska obetydlig. Man ska påminnas och lyfta fram mammans betydelse och bekräftelse.
För mig som har förlorat ett barn och bär en stor blytung sorg i hjärtat ligger denna dagen som en tunn skir slöja av ångest framför mina ögon. Som om jag inte kunde se klart. Jag saknar ju ett barn. Mitt äldsta, mitt förstfödda. Min flicka Lykke. Drygt 3 år. Hon borde också ha varit här i dag. OCH alla andra årets dagar. Istället tittar jag på hennes fina lilla ansikte på fotot hon är inramad i och fantiserar mig bort. Tanken slår snabbt tillbaka. Hon är ju inte här. Hon fick inte ens komma hem. Hem till oss. Jag fick aldrig visa henne hur mycket kärlek jag hade att ge henne. Jag fick aldrig den där ömma varma kladdiga bebispussen tillbaka. Jag fick aldrig känna den lilla öppna famnen och ögon som lyckligt tittade tillbaka.
Jag kommer aldrig att få veta någonting om henne. Det smärtar så det skriker i lungorna på mig. Kvävd av vetskapen. Jag kan inte önska mig henne tillbaka, inte ens en dag som morsdag. En önskan som jag vet aldrig blir uppfylld. Aldrig någonsin.
Vid sidan om tomheten fyller Nike och liten Levi upp en del av det som saknas. Snoriga pussar, mjölk som spills på golvet, choklad som kletas i soffan och fingrar som killar i nacken samt senapsfärgade blöjor och hud mot hud nätterna igenom. Jag är deras mamma och det räcker att bara få vara med om allt detta. Inga presenter eller blommor i världen kan ersätta just denna lyckan.
Jag är deras mamma. Även Lykkes mamma. Jag har inte glömt bort dig. Jag finns här för dig om du får för dig att trilla tillbaka till oss. Din plats vid bordet kommer alltid att finnas kvar.